Det gamla hundhemmet i Vilanova del Camí
Här finns det tre stora rastgårdar på hundhemmet. Det är fem till sex hundar i vardera rastgård. Dessa
stora rastgårdar är grusbelagda och det finns vindskydd dit hundarna söker sig för att äta och få
skugga. Resten av hundgårdarna är med cementgolv, med en liten hundkoja. Det finns upp till fyra
hundar i varje sådan.
Närapå varje dag blir det slagsmål. De har det alldeles för trångt och det är
totalt överfullt. Det förekommer inga dagliga promenader, så att få springa och sträcka på sig,
gräva eller leka hör inte till vardagen. Maten de får är subventionerad och den är bra. De köper
den direkt från tillverkaren. Färskt vatten finns i varje rastgård.
Som läget är nu, bor dock inte hundarna säkert; ett flertal har blivit stulna, andra har blivit illa
behandlade av människor som klättrat in i gårdarna, samt skjutna!
Bakgrund till hemmet i Vilanova del Camí
Redan då APAN bildades 1997, förstod de aktiva att det inte skulle vara hållbart att ha hundarna
på den plats de nu är på. Hundgården ägdes och nyttjades sedan många år av kommunens hundfångare
och han var väldigt emot att hålla upphittade herrelösa hundar vid liv. I varje fall längre tid än
de åtta dagar, som en eventuellt förtvivlad husse/matte har på sig, att höra av sig för saknandet
av sin bortsprungne vän.
Kommunens åsikt är att avliva en hund nästan genast efter att den plockats
upp från gatan. Alla hundar stängdes in i trånga gårdar där de blev lämnade utan mat och vatten.
Hundfångaren tog livet av dem en efter en. Denna plats var inte särskilt populär bland djurvänner i
och omkring staden.
I samma stad, Vila Nova del Camí, fanns ett fåtal djurvänner som varje dag
kämpade mot denna skräckens hundgård. De skrev brev och stämde möten med de som bestämde över de
hundhem. Ett hundhem, genom vilket hundarna kan få en chans till en ny familj och ett värdigt liv.
En plats där de blir älskade och omhändertagna. Inte dödade!
Djurvännerna kämpade och vägrade ge sig och efter några år, 1997, fick de ta över hundgården.
Föreningen APAN startades. Nya stora hundgårdar byggdes och alla hundar togs väl omhand. Många
människor kände direkt för APAN och skänkte hundmat. Den lokala tidningen ställde upp med en
annons om APANs verksamhet och många människor blev intresserade och kom för att se.
Vi på APAN vill inte vara beroende av kommunens mark längre. De tycker att vi har varit besvärliga
och de vill att gatuhundar ska bort, avlivas, fortast möjligt. Vi vill inte vara beroende av denna
mark eftersom vi vet kommunens inställning till hundarna. Grannhusets invånare klagar på att
hundarna skäller ibland och vill inte bo kvar. Hyresvärden är inte glad. Vi bad kommunen om att
få ett landområde bortanför alla stan, där vi kunde bygga vårt eget hem, men fick NEJ till svar.
Den underbart fantastiska gåvan
För ett par år sedan blev dock APAN erbjuden ett stort landområde en halv mil utanför stan.
Efter att ha tjatat och hört sig för hos alla tänkbara myndigheter, dök en av APANs medlemmar
upp med en fantastiskt gåva. Jag vet inte exakt hur stort område det är, men det känns ungefär
som tre fotbollsplaner i sammanhängande mark. Det består av stora gröna ängar och ett trädbevuxet
parti bestående av persikoträd samt ett område med lite skog.
Marken skänktes av en familj som är stor djurvän och tillika vän till APAN. Familjen äger mycket
land och eftersom detta område var mer eller mindre odugligt för odling, skulle de vilja se APANs
nya hundhem där.
Så under 2000 sattes byggplanerna i verket. En kvinna som jobbar för djurskydd i Tyskland har en bror
som är ingenjör. Han har i sin tur en bror som är arkitekt. De här två ritade och planerade hur
hemmet skulle se ut. Var de olika rastgårdarna skulle ligga och hur många det kunde passa in. Hur
det lilla kontoret/valprummet skulle se ut. Skugga kontra sol. Vattenledningar och foderförråd.
Allt blev genomgånget och det var för mig ett nöje att träffa dessa två killar när jag var nere på
APAN i vintras 2001/2002.
De hade kommit på besök samtidigt som jag. Vi gick runt på den nya tomten
och de berättade precis hur de tänkt. Josefina var med och hon kunde nog se framför sig hur hundarna
sprang omkring på fälten istället för att stå i cementgårdar som de gör nu.
Eftersom vi inte har några pengar för att anställa byggnadsarbetare, så byggs allt av mannen som
skänkte marken (han är närmare 70 år gammal och en riktig karlakarl) och några till.
Snart får alla våra hundar springa i stora rastgårdar och busa på stora gräsmattor och i
skogsgläntor i Ódena. Detta känns för bra för att vara sant!
Dock, hemmet blir snabbt överfullt och det
blir slagsmål. Hundarna behöver familjer och vi fortsätter leta. På staketen runt rastgårdarna har
Josefina planterat tvättsvampsfrön. Vi hoppas så småningom kunna sälja svamparna på marknaden och
få in lite pengar till föreningen.
OM APAN
